AI och ML är två populära förkortningar inom modern it-säkerhet, som står för artificiell intelligens respektive maskininlärning. Det pratas (med all rätt) mycket om hur dessa tekniker kan användas för att förbättra it-säkerhet, exempelvis genom automatisk upptäcka och stoppa cyberattacker. Det kanske mest kända exemplet på det är spam- och phishingfilter, som idag med god noggrannhet kan blockera skräppost och bedrägeriförsök.
Men AI kan också användas av de som utför attackerna.
På senare år har URL:er (webbadresser) som används i phishingattacker allt mer börjat genereras automatiskt. Säkerhetsföretagen har i sin tur utvecklat filter som med hjälp av AI och ML ska känna igen sådana URL:er – även när de inte använts i tidigare phishingförsök. Problemet är att sådana system går att lura.
Ett högaktuellt forskningsområde inom artificiell intelligens är så kallade adversarial examples eller, fritt översatt, fientliga exempel. Det handlar om att göra små modifiering av något som ska bedömas av ett AI-system (exempelvis en URL eller en bild) för att lura systemet. Det har gjorts enorma framsteg inom AI-drivna bildigenkänningsystem de senaste åren, och moderna system kan utan större problem känna igen olika föremål (fjärilar, bilar, osv), olika personers ansikten, oroväckande hudförändringar, med mera. Fientliga exempel har hittills oftast konstruerats för att lura just sådana bildigenkänningssystem. De skapas med hjälp av AI: man konstruerar ett nytt AI-system som får lära sig att lura bildigenkänningssystemet. Och det visar sig att genom att ändra några få pixlar i bilden, på ett sätt som knappt märks för människor, så kan man få AI-systemen att helt missbedöma vad de ”ser” i bilden. Med små små ändringar kan vi få datorn att tro att en bild på en fjäril i själva verket föreställer en lastbil.
Ovan: en fjäril. Nedan: en lastbil…?!
Det här kan förstås få oroväckande konsekvenser. Vad händer exempelvis om man lyckas lura kamerorna i en självkörande bil? Kan man lura ansiktsigenkänningsystem som används för identifiering istället för passerkort? Och kan de som ligger bakom phishingattacker använda samma teknik för att skapa URL:er som tar sig förbi säkerhetsföretagens filter?
Svaret på den sista frågan är definitivt ja. I en studie från juni i år visade några forskare vid säkerhetsföretaget Cyxtera att de med hjälp av AI kunde öka andelen phishing-URL:er som passerar nätfiskefilter från 0.69 % till 21 % i ett fall, och från 5 % till 36 % i ett annat fall. Det är dramatiska skillnader, som alltså nås genom att ett AI-system lärs upp i konsten att lura phishingfilter.
Från bildigenkänningsvärlden vet vi att system som tränas i att lura ett visst igenkänningssystem för det allra mesta också lyckas lura andra liknande igenkänningssystem. Rimligen innebär det att detsamma gäller för URL:er, vilket skulle kunna möjliggöra en ny framgångsrik våg av nätfiske – men bara om vi inte är vaksamma. Det går nämligen att förbättra dagens AI-drivna phishingfilter genom att lära dem att känna igen fientliga exempel. Det gör man genom att (som i Cyxteras studie) själv konstruera fientliga exempel riktade mot sitt system, som man sedan visar för systemet för att lära det att identifiera sådana bluffar. Projektet CleverHans försöker underlätta den strategin genom att erbjuda öppen källkod som kan användas för att förbättra systems skydd mot fientliga exempel.
Framtidens it-säkerhet ser ut att bli en kamp mellan AI och AI. Det gäller därför att hela tiden tänka på hur AI- och ML-system kan luras och utnyttjas. Den som inte ligger steget före kommer få ångra det.
(Ljudet är bitvis lite märkligt, gissningsvis eftersom jag hade två olika mikrofoner på mig. Men fullt lyssningsbart!)
